I'm a bitch!

Borde jag börja blogga igen?

Nu har jag haft en bloggpaus på drygt 15 veckor. Först var det skönt. Jag var arg för att troll gav sig in i en diskussion de inte hade något att göra med, och inte heller fakta nog att ens tycka något om! Sen var jag ledsen och kände mig väldigt sårad... Jag ville inte blogga mer!
Men ju längre tiden gått, desto större blir behovet att skriva. En del av er vet att jag skriver ändå, men det är inte samma sak. Jag behöver visst skriva om vardagen med! Små saker som händer i livet, och egentligen om stora saker med, men det ska jag nog göra någon annanstans, för jag vågar inte lita på er längre. Sist klev ni in i mitt liv med spikskorna på och punkterade mig ordentligt, utan att förklara varför!

Skolan har i alla fall dragit i gång ordentligt nu, och det är superkul! Mindre kul är att min mage rasade förra lördagen, och fortfarande inte mår bra. Ringde sjukvårdsrådgivningen idag, och de skickade mig vidare till VC. Så nu sitter jag och väntar på att bli uppringd av dem. Har inga förhoppningar om att något ska göras, men medicinen hjälper inte längre, och jag klarar inte att sitta på lektion. Otroligt frustrerande! Jag missar massor, och jag vill vara med mina kompisar! I morrn fyller jag år, och jag hoppas verkligen att jag slipper tillbringa dagen hos läkare!

Ett år äldre. Vad hände med tiden? Jag känner mig inte äldre! Ska man inte bli äldre och klokare?

Jag känner mig ganska splittrad... Nya vänner som nyss fyllt 20. Gamla vänner som fyller 40! Spelar det nån roll? Har den kronologiska åldern någon som helst relevans, egentligen?

Sommaren kom och gick utan att nåt stort hände. Mycket mys hemma med barnen, en vända till Kolmådren och vildmarkshotellet som uppskattades av alla, Aquaria, Skansen och lite annat kul. Bra och varma dagar! Och nu är hösten på ingång. Det känns i luften! Även om det är varma grader, så är det hög och klar luft! Lättare att andas och lättare att tänka! Jag gillar den tidiga hösten! Innan det bara blir kallt, blött och grått...

Andra veckan i skolan åkte vi till Norgeför att fjällvandra, och det gjorde vi med besked! För er som inte hört den följer här SG 1,5 kilometers reseskildring!

Upp på fjället gick bra! Vi hittade en fin plats att slå läger, göra en eld, laga lite mat och senare sitta och berätta våra livs historier för varandra! Supermysigt, även om det blev väldigt mörkt och natten var väldigt kall!

Dag två blev det värre med! Det började så bra. Vi gick längs med hela Långfjället med fantastisk utsikt över Grövelsjön.

Vi åt lunch i en liten sänka med skydd för vinden. Aldrig har pulversoppa med pasta varit så gott tror jag! Lite godis, några plåster och lite vila senare var vi på väg igen, med gott hopp om att vara framme vid nästa planerade läger i god tid!

Ack så fel vi hade. Trots att vi gått längs hela fjället hade resan knappt börjat ens! Av nån anledning bestämde vi oss för att inte följa leden, utan gena lite... Dumt beslut!

Vi hamnade bland en massa stora stenar. Lösa. Som sprängsten! Vad hade hänt? Var fjället magsjukt? Med stora besvär tog vi oss till slut ner i alla fall, trots höjdrädsla, förskjuten tyngdpunkt pga. tunga ryggsäckar och skoskav. Väl nere låg vi i blåbärsriset ganska länge och bara pustade. Och än hade det bara börjat!

Vi valde att dela på oss. Fyra gick längs med fjället med fantastisk utsikt, en väldigt liten stig där man titt som tätt fick klänga sig fram!

Tre fortsatte ner mot sjön och planare mark.

Men så var stenarna där igen. Hur vi än gick var vi tvugna att ta oss ner över stenarna! Det resulterade i en arm med sprickor i! Men inget hindrade oss! Efter vad som kändes som flera timmar sammanstrålade vi igen, precis på den norsk-/svenskagränsen, vid stranden till Grövelsjön. Skönt! Då måste vi snart vara framme! 1,5 kilometer kvar, det fixar vi!

Vi fortsätter tillsammans, alla uppmuntrande och stöttande mot varandra, men rejält trötta på den oländiga terrängen, på skoskaven, på att gå...

Här passar jag på att stuka foten. Inte bara en, utan två gånger, och trots linda på kan jag bara med nöd och näppe stödja på foten och det underlättar ju inte direkt för oss! Men 1,5 kilometer ska vi väl klara?

Efter ett tag tar en av killarna min ryggsäck, trots mina protester, och faktiskt, det blev lite mindre svårt att ta sig fram mellan tuvor, mossar, vattenpölar och stora stenar. Inte plant någonstans! Nu är vi trötta! Rejält trötta! Men 1,5 kilometer kvar, det fixar vi!

Plötsligt tar stenen slut och vi befinner oss mitt i ett träsk! Det rinner vatten överallt! Forsar och plaskar och vi försöker ta oss fram så torra som möjligt! Vi får klättra på kullfallna träd, stenar och tuvor och trots det så är det mer än en gång det bara säger plask när man sätter ner foten! Vi komminucerar med visslingar för vi kan inte ens se varandra längre! Skogen är tät och vattnet låter för mycket! Vi hamnar efter pga min fot som inte alls vill vara med längre!

Plötsligt står de andra tjejerna i skogen. Ensamma! Killarna är borta! Med kartan, tälten och mina kläder!

Det börjar mörkna och bli kallt känner vi när vi sätter oss att vila en stund. Och det är mycket mygg... Vad gör vi nu? Vi har ett av stormköken, och vi börjar mentalt förbereda oss på att tillbringa natten på den mist blöta platsen i träsket, utan tält. Men plötsligt dyker en av killarna upp! De har hittat bron vi ska över! Kanske 1,5 kilometer dit!

Vi börjar röra oss igen. Långsamt, långsamt för jag hoppar på en fot och en käpp nu. Den lilla stigen vi följer är ojämn och slingrig. Över bäckar, balansera på kullfallna träd och hoppa fram över tuvor och stenar, men till slut ser vi bron i alla fall! Och killarna! Himmel så skönt!

De berättar att de gått före för att hitta vägen, men vi hade inte hört när de ropade! De har hittat fram till lägerplatsen! 1,5 kilometer kvar ungefär!

De hjälper oss med resterande ryggsäckar och traskar före för att börja slå upp tälten. Vi vilar på bron en stund. Platt och torrt! Lyxar med en bit choklad och lite friskt vatten!

Sen går vi vidare. Lite lättare här, för det är faktiskt en riktig stig! Smal och slingrig, men lättare att gå på!

Och, efter 1,5 kilometer kommer vi faktiskt fram till lägret! Tälten är uppslagna och vi sätter igång med lite mat! Klockan är halv tio och det är näst intill bäckmörkt! Myggen och knotten ihärdiga, men oh så gott med mat! Och efter det somnar vi omedelbart, utmattade...

Morgonen efter kommer lärarna. De tar med den skadade armen för ett läkarbesök och beordrar oss andra att göra basläger och stanna där vi är!

Vi är inte svårövertalade! Hela dagen ligger vi i vårt tält, allmänt kallat sardinburken. Sex personer i ett fyrmannatält. Utanför öser regnet ner. Vi bara ligger. Ordlekar, mer berättande om våra liv, lära-känna-lekar, massa godis fördriver dagen... Nivån på humor blir bara lägre och lägre. Men vi har trots allt ganska trevligt!

Morgonen efter slår vi ihop lägret och går den lilla biten till färjelägret för att ta båten tillbaka till fjällstationen!

Väl framme blir jag upphämtad med bil, och alla väskor utom lunchväskan packans in med. Sen åker jag, och de andra går den lilla biten som är kvar till Valdal! Vilket äventyr! Men mitt tips, lita aldrig på en kartläsares 1,5 kilometer!